Etikettarkiv: stockholm

AAF20141

Ljusår från att kalla mig själv något i närheten av konstvetare hamnade jag likväl ute i Frihamnen igår för att strosa runt med ett glas spanskt bubbel i handen och svår min i ansiktet medan jag kollade länge och allvarligt på konstverk.

Ja, igår hoppade jag på en buss för att gå på press-/premiärvisningen av Affordable Art Fair. Det är sällan jag går och kollar på konst. Absolut någonting som jag både borde och vill bli bättre på.

Vad är då Affordable Art Fair? Det är en rimlig fråga, i alla fall för mig. Jag har då inte stött på fenomenet tidigare. I korta drag är det en fyra dagar lång vernissage där mer än femtio olika konstnärer och gallerier kommer samman under Magasin 9s rymliga tak. Årets upplaga är den tredje i ordningen, och om jag tjuvlyssnade korrekt vid baren är den större än någonsin tidigare.

AAF20143 AAF20142

Det var, och är, absolut häftigt att strosa mellan de hundratals olika konstverken och bara insupa inspiration inför vintern. Tankarna får snurra fritt och är man där med rätt person (jag drog med en konstvetare) blir det också många intressanta diskussioner om verk och teknik.

Jag gillade Affordable Art Fair riktigt mycket. Och jag vet att om plånboken skulle vara större hade jag haft en ännu bättre kväll. För den stora biten till Affordable Art Fair är att få chansen att hitta konst från mer eller mindre kända konstnären, och det för att överkomligt pris. Ingenting får kosta mer än 50 000 kronor.

AAF20144

Huruvida 50 000 kronor är överkomligt eller inte är absolut up for debate. Men jämför man priserna mot mångmiljonsobjekten är det ändå billigt. Speciellt när många verk faktiskt går att få med sig hem för mindre än 3 000 kronor.

AAF20145

Ta chansen att uppleva modern konstkultur i helgen ute i Frihamnen och Magasin 9. Även om du inte är särskilt intresserad av konst är det värt ett par timmar. Jag vet att jag nu är fylld av ny inspiration och en vilja att fortsätta med vad jag hädanefter kommer att kalla #kulturonsdag.

Affordable Art Fair pågår 2-5 oktober.

Flashdance1

I torsdags bar det av hemifrån in till stan för att sakta men säkert genom kollektivtrafiken i den kära, och nu också kalla, huvudstaden för att slutligen landa utanför den klassiska byggnaden i vilken China teatern huserar. Med en nu nästan nittio år gammal historia har den privata byggnaden stått invid Berns klassiska salonger i Berzelii park. De kinesiska tecknen du kan se ovanför de joniska pelarna betyder "det fulländade seendets hus". Att få se en fulländad musikal under kvällen var vårt mål. Vi kom nästan i mål.

Flashdance3FLASHDANCE: THE MUSICAL
När jag satte mig uppe på vänstra mittbalkongen var det med en blandning av upprymdhet, förväntan, spänning, glädje, och irritation. Den höga positioneringen i lokalen gjorde mig nervös över att missa viktiga bitar av det som skulle komma. Inte kunde jag veta att det faktiskt går att se det allra, allra mesta även från de sämre platserna inne på teatern. Det här var ändå mitt första besök på teatern.

Upprymdheten, spänningen, och glädjen som fick mig att förbise anläggningens blygsamma benutrymme för oss som har en längd skrivet i våra pass som är större än 175 cm var minglet innan sista ringningen. Från att ha vankat fram och tillbaka i väntan på de inbjudna gästerna tog jag mig ett glas gott mousserande från Rotari och gick upp en våning. Därifrån kunde jag slå två flugor i en smäll - jag skulle ändå använde ingången till salongen därifrån samtidigt som jag fick en överblick av folksamlingen.

En folksamling som låste fast de glada förväntningar jag hade på musikalen. Sorlet. Skratten. Det spritta kroppsspråket från hajpade gäster spred sig över foajén upp över mina läppar och lämnade kvar ett leende.

"Greetings from Chicago" mötte mig på den stora projektorduken framför scenen när jag letade upp min plats. Rad 10. Stol 933. Salongen fylldes raskt och klockan tog sig fram till 19:30. Belysningen släcktes och musiken, de åttiotals-klassiska tonerna tog ljusets plats.

Trycket från musiken, framförd live i kanterna av scenen slog mig med överraskning. Det var en glad överraskning och det där leendet från foajén gjorde sig påmind igen. Skärmar och dukar kastade oss in i åttiotalets Chicago med en tur över staden där vi landar utanför stålverket. Orkestern tar i från tårna när ensemblen av dansare och sångare tar plats på scen och för oss tillbaka till nostalgiska stunder från trettio år tillbaka. För oss som var, eller är för unga för att få ha upplevt med excentriska modet och den episka musikeran tas snabbt tillbaka till första gången vi såg filmen och minns tillbaka utan problem.

Dansen imponerar och rösten från artisterna gör sitt bästa att överrösta orkestern. För på denna premiärkväll satt visserligen tonerna rätt på instrumenten såväl som hos de skönsjungande personerna, men ljudbilden blev förvriden av en dålig mix och från min plats högt upp på balkongen blev allt som inte var duett eller enkelstämmig sång ett virrvarr av grötigt skrål. On key, i och för sig, men likväl ett gröt. Synd för den, däribland jag, som kan låtarna men inte texterna utantill. Jag tappar någonting och får svårt att verkligen på riktigt svepa mig in i den neonfärgade vaggan de välkända tonerna och den peppande dansen omfamnar publiken i.

Det arbete som så ofta glöms bort och ställs undan i det mörka, dammiga hörnet är styrkan i Flashdance. Jag pratar om ljuset och videon. Tekniken har hunnit ikapp med teaterns äldre, analoga form och musikalen utnyttjar detta till fullo. Från den första djupa "3D"-dykningen in i Chicago till de subtila projiceringarna längs scenerna de flesta av oss kommer låta gå omärkt förbi skapar en helhet till berättelsen som tidigare varit tillgänglig filmens värld.

China teaters initiativtagare skulle vara stolt över Flashdance. För i dag, snart nittio år efter konstruktionen av byggnaden som skulle husera teater och film i symbios, kan publiken sitta i den kinesiskt inspirerade arkitekturen med 20-talsklassicism och skratta, gråta, och njuta till de båda konstformerna. Samtidigt.

Hanna Lindblad, Katrin Sundberg, Siw Malmkvist, Per Eggers och alla de andra i drygt tjugo talanger starka ensemblen skapar en stämning väl värd sina pengar. Det är tre timmar av träffsäkra stämmor, nostalgiska toner. Allt till en berättelse som gör det svårt att inte ställa sig upp ur stolarna och dansa med i historien vi alla kan utantill.

Bonusen är och heter Siv Malmkvist. Intresserar inte Flashdance dig vill du ändå lägga tre timmar på den här glädjeshowen för att få se Malmkvist locka fram otaliga skratt med sina vältajmade one-liners och charmanta dansnummer.

Flashdance2

"Flashdance: the musical dansar dig ur din stol och sjunger dig ur vinterdepression"

Boka din biljett här

| Text & Redigering: David Sundgren | Foto: Camilla Käller |

*gulp* Efter att jag tipsat min pappa om att anmäla sig till ett lopp som jag tänkte mig att springa i höst för att få honom att få honom att komma igång efter skada har han nu anmält sig. Det innebär att jag nu inte kommer undan att råka "glömma bort" att anmäla mig som jag kanske gjorde där till Midnattsloppet i somras.

Stockholm Tunnel Run 2014, här kommer jag! Men jag kommer inte ensam. Fick med mig Vian på en anmälning också. Hon är bättre på mig än att träna, men jag springer mer än henne. Det här kommer att bli spännande. Men först och främst roligt. Loppet kommer att framföras i den nya Norra länken. Ett tio kilometer långt lopp som är en unik upplevelse. för efter att vi, hur många vi nu blir, sprungit klart kommer Trafikverket att släppa på för biltrafiken.

Som bevis på att vi faktiskt är anmälda presenterar jag härmed vår bekräftelse:
Skärmavbild 2014-01-03 kl. 14.48.16

I morse fick jag ett litet sms från Vian som varnade mig för att det var kaos på tunnelbanan. Ingenting fungerade tydligen. Det har var alltså innan klockan ens hade slagit nio på förmiddagen. "Okej", tänkte jag. Det är alltid bra att veta sådant så att man kan ta en buss tidigare för att dryga ut tidsbufferten.

Tur var väl det, för en resa som ska ta ungefär 35 minuter slutade med en tid på bara någon minut under timmen. Jag hann fram i tid, ingen fara med det. Men humöret...som mitt tålamod har ställts på prov i dag. Och vägen in mot stan var ingenting i jämförelse med hur det var att försöka komma hem. Även då med tidspress.

Först kan jag erkänna att det var dumt av mig att hoppa av röda linjen vid Slussen. Det skulle varit smidigare, och i dag säkert också snabbare, att åka ut till Liljeholmen och ta bussen därifrån. Men så långt tänkte inte David när allt han tänkte på var att vara hemma innan klockan fyra han hade sagt till budfirman att han skulle vara så att de kunde komma med mitt paket.

Men som sagt, så långt tänkte jag inte. Istället hoppar jag av röda linjen vid Slussen och tar reda på var dessa små, trånga och alldeles för få bussarna åkte från. Hur jag tog reda på det? Jag ställde mig i kön som började nere på Rysstorget, såklart. Var annars skulle jag ställa mig? Efter en jävla massa om och men där jag inte orkade bry mig om de runtomkring mig utan endast tänkte på mig själv satte jag mig på ett bussäte. Det är i dessa lägen Stockholmsarmbågarna kommer väl till pass.

Bussen tog mig från Slussen till Gullmars på ungefär lika lång tid som det tar att traska sträckan..suck. Trångt, varmt och jobbigt var det därtill. Nej, usch vad jag inte tycker att SL hanterade den här dagen.

1. En kabelbrand sätter stopp för trafiken över en hel (!) arbetsdag.
2. Ingen vidare hantering på var man skulle ta bussarna
3. Så gott som obefintlig information från SL själva.

Och det här med att de ändrade från att inga tåg kunde åka till att ytterst begränsad framkomlighet gällde. Kan någon förklara det för mig? Är det för rökigt för att förarna ska våga köra genom röken på spår som ligger stadigt om marken eller om det brinner kan jag förstå att allting stängs av. Likaså när det kommer till om rälsen ens kan få tillräcklig ström till tågen.

Men att bara släppa genom några få tåg är för mig bara konstigt. Antingen kan man köra eller så kan man inte. Om strömmen räcker för ett tåg utan där här brandbenägda kabeln är det väl bara att släppa på? De kommer ju ändå bara ett tåg åt gången.

Den här grejen med att skicka EN buss per tunnelbana känns ju också väldigt.....genomtänkt?

 

Nej, jag vet inte. Jag är bara arg, grinig och på allmänt dåligt SL-humör. Nu har jag fått spy ur mig lite, tack.

Laphroaigh Friends Club

Lagom stressad och hungrig begav jag mig mot Gamla stan i Stockholm för att mötas av ett ideligt regn samtidigt som jag var en kvart för tidig till mötet nere i källarvalvet på Engelen. Väl nere stod en hel bunt av personal och tog emot mig på bästa vis (läs: tog emot mig med leenden, pekanden, avtaganden av jacka och slutligen en fördrink i näven). Jag gillar när det är på det viset. Speciellt när fördrinken det handlar om är en Whiskey Sour gjord på den ack så rökiga Laphroaigh.

Laphriogh2

Under den absolut alldeles för korta stund jag hann stå nere i den intima loungen fick jag lukta och smaka på malten och torven. Ja, jag smakade inte på torven, men du förstår med all säkerhet vad jag menar. Med Vicki, ambassadören från destilleriet själv började vi så sakta nog att röra oss närmare den gyllene dryck som stod framför oss i fyra små avsmakarglas.

Snabbt stod det klart att vi fem som stod där vid borden var väl valda. Vi stod i lokalen som var unik. Unik för att det var den enda lokal som fick kalla sig samlingslokal för Laphroaighs vänner. Det finns ett ställe till i världen som huserar vännerna. Den lokalen är på destilleriet själv. Vicki talade lugnt och pedagogiskt till oss och berättade på sin hypnotiserande skotska accent hur vi skulle närma oss drycken: först med synen, sedan med näsan, och sist men allra viktigaste med munnen.

Med den hjälp vi fick från Vicki smakade inte bara den klassiska tioåriga whiskeyn mer. Den smakade bättre. Knappt hann jag smaka på Triple Cask, som för övrigt är en smakexplosion när inmundigad korrekt!

Tyvärr, och jag kan inte understryka ordet tyvärr mer när jag säger det. Ibland är världen inte rättvis och olika planeringar krockar gärna när säsongen närmar sig sin pik. Därför hann jag tyvärr inte stanna kvar hela aftonen och lyssna, smaka och lära känna. Nej, jag hann inte ens att smaka på den vintage-version jag kom dit för att smaka. Sanna mina ord att jag ser ner på mig själv är och besviken.

Laphroaig Vintage 1989 finns från och med 1 oktober till förfogan för alla själar med ett tycke för en rökig whisky på Systembolagets beställningssortiment med prislapp om 1799 kronor!

Men, men mina vänner. Jag fick med mig ett litet smakprov och har hunnit att smått så smått smaka. Den är 24 år gammal. Len som en babystjärt. Ändock stark som en fullvuxen man och lika komplex som en antikens filosof! Jag håller tummarna att jag någongång, helst inom en snar framtid får smaka och lära mig det jag inte hann med i dag.Laphriogh1

StockholmFilmfestival1Den första personen att sitta med i juryn under årets upplaga av Stockholm Filmfestival är den inflytelserika och underbara kinesiska konstnären Ai Weiwei. Han är skulpör, arkitekt och konceptkonstnär boende i Peking.

Weiwei fyller stolen hos festivalen där medlemmen inte är aktiv i filmbranschen. Det ger en bättre bredd, i mina tankar, till hur juryn ser på filmerna som har en chans att vinna de åtråvärda priserna. Problemet med årets upplaga av festivalen är att Weiwei kanske inte kommer att närvara under själva festivalen eftersom de kinesiska myndigheterna har ett utreseförbud på honom.

Varför vet jag inte och efter en snabb googling blev jag inte mycket klokare. Vet du varför får du gärna berätta och förklara för mig!

Festivalen närmar sig med stormsteg och jag håller tummarna tillsammans med festivalchefen Git Scheynius att myndigheterna kommer att häva förbudet i tid till festivalen. Temat för årets spotlight är nämligen frihet. Rätt passande, inte sant? Fortfarande, i dag en bit in på 2000-talet hindras filmskapare, konstnärer, journalister och gud vet hur många andra att verka inom sitt område helt fritt.

I dag har det varit Pride-tåg i Stockholm och det får man ju verkligen inte missa. Jag tog mig till Slussen i den gassande solen och hittade ett staket att luta mig mot tills dess att de första stolta paraddeltagarna skulle komma förbi. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tog innan de började strömma förbi, men åtminstone en timme tog det.

Sen var det fullt ös mest hela tiden. Tåget var fullt av glada tillrop, visselpipor och dans! Blev lite besviken över att det inte var lika många stora flak och lastbilar med enorma ljudsystem som det var förra året. Då var det Fotografiska som gick med med det största ljudsystemet och en klapp på ryggen från undertecknad. I år var det QX som gick hem med den klappen.

Vian gick med i tåget men missade henne tyvärr.. lite tråkigt men det är sådant som händer. Kameran på telefonen fick såklart gå varm; här är några av de som hamnade i bildmappen!

IMG_8241 IMG_8252 IMG_8253 IMG_8259

 

IMG_8184Avslutade för en mindre stund sedan den första löprundan sedan...2011, om jag inte minns fel. När jag var yngre sprang jag hela tiden och jag har faktiskt tre halvmaraton under mitt bälte. Däremot kan jag inte påstå att jag i dag är i form för 21,1 km asfalt, nej absolut inte. Måste ändå erkänna att det kändes bättre än förväntat. Visst, jag råkade gå ut i ett för hårt tempo, men ganska snart hittade jag ett tempo som höll mig på gränsen vad jag orkade. I mitt huvud och muskelminne kändes det som ett 5:30~5:45-tempo.

Vad huvudet trodde och kroppen kände stämde tydligen inte. Dagens tre kilometer i 25°C låg närmare 6:20. Inte ett tempo som jag vill ligga på, men ändå ett hyggligt bra utgångsläge. Det där med tre kilometer ska väl också ändras och förlängas, men inte förrän tiden på den här rundan är mycket bättre och jag inte behöver "fuska" med att gå 100 meterspurten för att kunna andas.

Det finns tydligen någonting som kallas för glad löpare. Jag vill inte påstå att jag är en sådan, inte ännu. Jag är en nöjd löpare i nuläget.

IMG_8121Efter filmen igår tog jag promenaden från Rigoletta ut på Djurgården för att möta upp med de andra som satt och mumsade lunch uppe på Skansen. Ja, jag fick vänta en stund men det gjorde mig ingenting, hade (och har) ju en massa musik att ta igen nu när jag faktiskt insett att Håkan Hellström inte är så dålig som jag sagt alla dessa år.

Väl inne på Skansen strosade vi runt i maklig takt bland de gamla husen och också en liten stund hos djuren. Alltid lika mysigt att vara på Skansen, och som alltid känns det som att man missat hälften och ändå är benen tröttare än Saabs ekonomi-avdelning.

Dag två på EDM-festivalen Summerburst här i Stockholm är kommen. Efter vad jag såg på bilder och så blev vädret bättre än förväntat och alla där hade det fantastiskt roligt!

Nu är det dags igen, i alla fall för de som jag köpt sig ett pass för båda dagarna. Och för de som bara köpt för dag två, såklart. Peppa till ordentligt med en lista fylld av det mesta av det bästa! Kom gärna med tips också om du tycker att någonting saknas :)