Inget ljus utan mörker

Det är inte ofta som jag skriver den här formen av inlägg. Inte om man räknar från det senaste året i alla fall. Det var längesen jag skrev något som kan kategoriseras som riktigt privat och öppet. Ser jag tillbaka på den, ja vad kan det vara, senaste arton månaderna har jag verkligen haft det bra. På det stora hela.

Precis som alla andra går allting upp och ner. Speciellt när man är i förhållanden. Att det tog slut mellan mig och henne hör inte till att postas på internet. Det är det inte. Men jag kan säga att det gick upp och ner. Tillslut var det dags att gå vidare på våra egna sidor.

wallhaven-8518

Den här texten kommer att slira iväg på sidospår. Och den kommer inte vara särskilt rolig att läsa, det är inte meningen. I grunden är den till mig. För mig. Och jag behöver göra mer än att glömma bort ett text-dokument på hårddisken. Jag låter dig lyssna.

Nu var det faktiskt inte det som jag hade tänkt att skriva om. Det var det faktiskt inte. Men jag antar att just de här orden behövde få komma ur, och håll tummarna tillsammans med mig att de också hjälper på något plan.

Vad jag ville berätta och skriva om varför det varit så tyst från min sida de senaste veckorna. För jag tror att till och med du märkt av att antalet länkar och inlägg som jag lagt ut och delat med mig av deskalerat tämligen markant.

Jag vill inte säga att de två första styckena har något att göra med det här, för det har det inte. Däremot stammar de ur samma känsla.

För det jag vill skriva om är psykisk hälsa. Inte en ursäkt. Att skriva ”förlåt för att jag inte skrivit på sistone hjälper ingen”. Det är bara…lönlöst.

Att istället släppa in dig hos mig för en liten stund medan jag försöker att samla ihop mina tankar till en något sånär röd tråd i snabbt skriven text ger mig någonting innanför bröstkorgen såväl som pannbenet. Kanske hjälper det dig också. Jag hoppas det. Är det någonting som jag lärt mig genom åren i mitt arbete inom barnomsorg och pedagogik (ja, jag har historia och erfarenhet där. Fråga gärna mer om det kliar i fingarna) så är det att få läsa andras erfarenheter verkligen hjälper. Att för en kort stund se världen, om än koncentrerat och med tunnelseende.

Jag kan inte lova dig att det här kommer bli en, som mina lärare på Borås högskola skulle kalla det, webbanpassad text i form och längd. Det är sällan mina texter är det. Speciellt inte just texter som dessa.

I min pappas väl valda ord för ett par ord sedan: håll fast vid din konstnärliga integritet.

Det är viktigt att hålla på integriteten. Det är också viktigt att våga lyssna på orden som sägs till dig och ta emot kritik på ett hälsosamt och konstruktivt vis.

De senaste veckorna har jag svikit mig själv på kanske just precis den punkten. Detta i samband med en ”naturlig” mental dal i och med allt kortare dagar.

Solljuset påverkar mig mer i dag än vad det gjorde förut. Förra vintern tog jag receptbelagda tabletter för att läkarna skulle få min kropp att visa något upptag av bl.a. vitamin D och folsyra.

De här två är viktiga för det alldagliga välmåendet hos en person. Det handlar om att låta kroppen få utkämpa en någorlunda rättvis kamp mot den naturliga dygnsrytmen och glatt humör.

Jag kan så klart bara gissa. Men skulle jag gå till en läkare och be dem mäta mina nivåer vågar jag tro att jag skulle få ut nya recept. Det känns i kroppen.

Huvudet är tyngre. Tankarna är svårare att hålla i styr. Kroppen gör mer ont. Det lilla svarta hål av oro och ångest vi alla bär på någonstans har vuxit i styrka och storlek.

Ångest är inget jag räds, verkligen inte. Jag hatar det, men jag räds det inte. Att stå skräckslagen framför någonting som du och jag har ärvt från förfäder och långt dessförinnan vore bara dumt.

Istället försöker jag tänka på det onda i livet och verkligheten som den tredje brodern i berättelsen om de tre dödsrelikerna i Harry Potter. Gör jag det som jag vill göra här i livet och ser till att älska villkorslöst till höger och vänster, upp och ner vet jag att jag kan möta döden som jämlik och lämna denna jord med ett leende på mina läppar och en vetskap att jag inte kommer att bli bortglömd av varken familj eller vänner.

Nej, jag är inte rädd för döden. Frågan, eller kanske mer exakt påståendet/förundrandet (<—lugn, jag vet att du förmodligen inte hittar en sådan böjning i SAOL) kom till mig på Twitter häromdagen. Det är svårt att förklara hur man inte kan vara dörädd för att dö. Det är svårt att förstå hos mig själv.

Vad jag vet är att jag har den tid jag har här. Och här kan jag göra saker åt saker. I döden händer någonting annat. Om det händer någonting alls. Jag är nyfiken. Men jag är inte stressad efter svaret. Det lever ett hopp inom mig att på något sätt kommer jag inte att försvinna, även när jag gått före. Så länge någon kommer ihåg mig är jag den jag är.

Det händer att jag gråter, gråter hårt, när ångesten slår in och världen hopar sig becksvart runt mig. Men jag gråter aldrig när jag hukar mig ner vid mammas grav på Skogskyrkogården. Hon må inte vara med mig på det sätt som många andras mammor är. Men hon är i mitt hjärta. Och därför sörjer jag inte hennes icke-existerande. Jag sörjer min saknad för henne. Saknaden att få kalla någon för mamma.

Vem vet, kanske väntar du på mig någonstans mamma? Det vore fint. Det skulle jag vilja.

Nu spårade jag iväg lite, precis som jag hade förväntat av mig själv. Så blir det när en planering av text inte finns utan fingrarna får dansa över tangentbordet i takt med tankarna. Den inre monologen styr och det ena ordet leder till det andra. Ofta till döden.

I alla fall är det dit mina vilda tankar smulat sig till de senaste veckorna. Låt mig sammanfatta de senaste cirka sex veckorna med några få ord: jag har bestigit de högsta mentala bergen och fallit fritt i de mörkaste gravarna.

Jag har inte haft kontroll över mig själv. Inte på den nivå jag är van vid och som jag vill ha. Jag har något av ett kontrollbehov. Speciellt när jag beger mig in på okänd mark måste jag veta allt som är möjligt. Vet jag allt mina tankar behöver kan jag slappna av.

Senaste gången jag slappnade av på riktigt? Jag kommer inte ihåg. Utåt har jag kanske visat upp en rätt så fungerande person. Men hos mig själv med bara mig själv, nej där har stormen rivit och rasat.

Vad jag vet är det bara två personer som sett mig som värst under den här perioden. Och jag vet inte vilka de två är. Men med den astronomiskt lilla chansen att ni läser det här; tack för att ni hjälpte mig hem när ni hittade mig kollapsad på vändplatsens vägbana. Ni tog mig hem när jag stod på noll.

Där och då var jag nog beredd att ligga kvar, utan någon plan på att resa mig upp. Jag var klar. Man brukar väl, väldigt kliché, säga att ”en dag ska jag dö, men inte i dag”. Då var det den dagen. Tills ni två kom och såg vad som var kvar av mig.

Kära Bullen, hur ofta är det normalt att vilja vara klar med livet? Om jag ändå skulle blivit född tidigare så att jag kunde skrivit ett analogt brev och frågat redaktionen. Ett berusat samtal med nära vän gav mig ett svar. Någon gång i veckan fick jag höra.

Inte riktigt det svaret jag bär inom mig. Ställer du frågan till mig och jag vågar vara ärlig mot dig och mig själv skulle du få veta att det är dagligen.

Vilket är helt skruvat. För jag älskar mitt liv. Sitter jag här och funderar på vad jag har i livet borde jag inte behöva tänka de här tankarna. Jag har pengar så att det räcker för det mesta. Jag går inte hungrig såvida jag inte bestämmer mig för att förvägra mig mat några dagar. Jag har tak över huvudet tillsammans och bor tillsammans med två av mina fyra närmaste vänner. Jag går en högklassig utbildning. Jag arbetar med att skriva om film, mat, och dryck. Mina absolut största och bästa intressen. Jag engagerar mig i kyrkan och konfirmander. Jag har allt jag skulle vilja ha och behöver.

Så visst är det förjävligt att jag inte kan kontrollera mina tankar och känslor. Det får vara förjävligt. ångest och oro kan jag inte kontrollera. Inte i dag. Ett tag tror jag att jag hade det under kontroll. De spakarna och knapparna har gått sönder.

I jämförelse mot två veckor sedan har jag fått tillbaka en knapp eller två. Så är det. Men jag är långtifrån klar.

Jag vill återta någon form av kontroll. Jag kommer återta någon form av kontroll. Jag kommer återta någon form av kontroll.

Vad är det jag säger till mig själv här? Jag lägger press på mig själv att ordna upp mitt liv. Jag skuldbelägger mig själv. Jag kan inte låta bli. Jag hatar att såra människor. Jag avskyr att svika vänner, familj, kollegor, kunder, främlingar. Det går inte att inte tona ner på prestationskraven.

Jag måste göra mer. Jag får inte misslyckas. Jag hatar mig själv om det inte blir bättre.

Hälsosamt? Nej, men det har jag aldrig heller påstått. Nu behöver jag skriva en prioritetslista över de femton filmer och tre viner jag inte hunnit skriva om ännu. Snart borde en hel del material rulla ut på sajterna.

Tack för att du lyssnat. God natt, god morgon, god dag, god kväll.
Kram.

Gillade du det här? Du kommer du att gilla...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>