RomeoEtJuliet1Italien har då gott om vin. Det har de alltid haft. I alla möjliga varianter. En stil av vin som går hem tämligen väl här i Sverige är de mer sockerstinna flaskorna. De här vinerna som jag fått möjligheten att provsmaka och fotografera är gjorda med Appassimento-metoden. Kort sagt är det en variant av den populära Amarone-metoden. Här är dock inte alla druvor torkade och koncentrerade, utan istället bara en del. Men det räcker för att få upp sockerhalten och sötman ordentligt.

Det var roligt att testa de här, men de går tyvärr inte hem hos mig. Ge mig ett torrt vin istället. Gillar du de mer söta vinerna kan du absolut göra ett försök och beställa dessa från Systembolagets beställningssortiment.

Kul grej dock, och det går inte att ta ifrån dem att designen på etiketten är snygg!

RomeoEtJulia6 RomeoEtJuliet4RomeoEtJuliet2RomeoEtJuliet5
RomeoEtJuliet3

 

Det är inte ofta som jag skriver den här formen av inlägg. Inte om man räknar från det senaste året i alla fall. Det var längesen jag skrev något som kan kategoriseras som riktigt privat och öppet. Ser jag tillbaka på den, ja vad kan det vara, senaste arton månaderna har jag verkligen haft det bra. På det stora hela.

Precis som alla andra går allting upp och ner. Speciellt när man är i förhållanden. Att det tog slut mellan mig och henne hör inte till att postas på internet. Det är det inte. Men jag kan säga att det gick upp och ner. Tillslut var det dags att gå vidare på våra egna sidor.

wallhaven-8518

Den här texten kommer att slira iväg på sidospår. Och den kommer inte vara särskilt rolig att läsa, det är inte meningen. I grunden är den till mig. För mig. Och jag behöver göra mer än att glömma bort ett text-dokument på hårddisken. Jag låter dig lyssna.

Nu var det faktiskt inte det som jag hade tänkt att skriva om. Det var det faktiskt inte. Men jag antar att just de här orden behövde få komma ur, och håll tummarna tillsammans med mig att de också hjälper på något plan.

Vad jag ville berätta och skriva om varför det varit så tyst från min sida de senaste veckorna. För jag tror att till och med du märkt av att antalet länkar och inlägg som jag lagt ut och delat med mig av deskalerat tämligen markant.

Jag vill inte säga att de två första styckena har något att göra med det här, för det har det inte. Däremot stammar de ur samma känsla.

För det jag vill skriva om är psykisk hälsa. Inte en ursäkt. Att skriva ”förlåt för att jag inte skrivit på sistone hjälper ingen”. Det är bara…lönlöst.

Att istället släppa in dig hos mig för en liten stund medan jag försöker att samla ihop mina tankar till en något sånär röd tråd i snabbt skriven text ger mig någonting innanför bröstkorgen såväl som pannbenet. Kanske hjälper det dig också. Jag hoppas det. Är det någonting som jag lärt mig genom åren i mitt arbete inom barnomsorg och pedagogik (ja, jag har historia och erfarenhet där. Fråga gärna mer om det kliar i fingarna) så är det att få läsa andras erfarenheter verkligen hjälper. Att för en kort stund se världen, om än koncentrerat och med tunnelseende.

Jag kan inte lova dig att det här kommer bli en, som mina lärare på Borås högskola skulle kalla det, webbanpassad text i form och längd. Det är sällan mina texter är det. Speciellt inte just texter som dessa.

I min pappas väl valda ord för ett par ord sedan: håll fast vid din konstnärliga integritet.

Det är viktigt att hålla på integriteten. Det är också viktigt att våga lyssna på orden som sägs till dig och ta emot kritik på ett hälsosamt och konstruktivt vis.

De senaste veckorna har jag svikit mig själv på kanske just precis den punkten. Detta i samband med en ”naturlig” mental dal i och med allt kortare dagar.

Solljuset påverkar mig mer i dag än vad det gjorde förut. Förra vintern tog jag receptbelagda tabletter för att läkarna skulle få min kropp att visa något upptag av bl.a. vitamin D och folsyra.

De här två är viktiga för det alldagliga välmåendet hos en person. Det handlar om att låta kroppen få utkämpa en någorlunda rättvis kamp mot den naturliga dygnsrytmen och glatt humör.

Jag kan så klart bara gissa. Men skulle jag gå till en läkare och be dem mäta mina nivåer vågar jag tro att jag skulle få ut nya recept. Det känns i kroppen.

Huvudet är tyngre. Tankarna är svårare att hålla i styr. Kroppen gör mer ont. Det lilla svarta hål av oro och ångest vi alla bär på någonstans har vuxit i styrka och storlek.

Ångest är inget jag räds, verkligen inte. Jag hatar det, men jag räds det inte. Att stå skräckslagen framför någonting som du och jag har ärvt från förfäder och långt dessförinnan vore bara dumt.

Istället försöker jag tänka på det onda i livet och verkligheten som den tredje brodern i berättelsen om de tre dödsrelikerna i Harry Potter. Gör jag det som jag vill göra här i livet och ser till att älska villkorslöst till höger och vänster, upp och ner vet jag att jag kan möta döden som jämlik och lämna denna jord med ett leende på mina läppar och en vetskap att jag inte kommer att bli bortglömd av varken familj eller vänner.

Nej, jag är inte rädd för döden. Frågan, eller kanske mer exakt påståendet/förundrandet (<—lugn, jag vet att du förmodligen inte hittar en sådan böjning i SAOL) kom till mig på Twitter häromdagen. Det är svårt att förklara hur man inte kan vara dörädd för att dö. Det är svårt att förstå hos mig själv.

Vad jag vet är att jag har den tid jag har här. Och här kan jag göra saker åt saker. I döden händer någonting annat. Om det händer någonting alls. Jag är nyfiken. Men jag är inte stressad efter svaret. Det lever ett hopp inom mig att på något sätt kommer jag inte att försvinna, även när jag gått före. Så länge någon kommer ihåg mig är jag den jag är.

Det händer att jag gråter, gråter hårt, när ångesten slår in och världen hopar sig becksvart runt mig. Men jag gråter aldrig när jag hukar mig ner vid mammas grav på Skogskyrkogården. Hon må inte vara med mig på det sätt som många andras mammor är. Men hon är i mitt hjärta. Och därför sörjer jag inte hennes icke-existerande. Jag sörjer min saknad för henne. Saknaden att få kalla någon för mamma.

Vem vet, kanske väntar du på mig någonstans mamma? Det vore fint. Det skulle jag vilja.

Nu spårade jag iväg lite, precis som jag hade förväntat av mig själv. Så blir det när en planering av text inte finns utan fingrarna får dansa över tangentbordet i takt med tankarna. Den inre monologen styr och det ena ordet leder till det andra. Ofta till döden.

I alla fall är det dit mina vilda tankar smulat sig till de senaste veckorna. Låt mig sammanfatta de senaste cirka sex veckorna med några få ord: jag har bestigit de högsta mentala bergen och fallit fritt i de mörkaste gravarna.

Jag har inte haft kontroll över mig själv. Inte på den nivå jag är van vid och som jag vill ha. Jag har något av ett kontrollbehov. Speciellt när jag beger mig in på okänd mark måste jag veta allt som är möjligt. Vet jag allt mina tankar behöver kan jag slappna av.

Senaste gången jag slappnade av på riktigt? Jag kommer inte ihåg. Utåt har jag kanske visat upp en rätt så fungerande person. Men hos mig själv med bara mig själv, nej där har stormen rivit och rasat.

Vad jag vet är det bara två personer som sett mig som värst under den här perioden. Och jag vet inte vilka de två är. Men med den astronomiskt lilla chansen att ni läser det här; tack för att ni hjälpte mig hem när ni hittade mig kollapsad på vändplatsens vägbana. Ni tog mig hem när jag stod på noll.

Där och då var jag nog beredd att ligga kvar, utan någon plan på att resa mig upp. Jag var klar. Man brukar väl, väldigt kliché, säga att ”en dag ska jag dö, men inte i dag”. Då var det den dagen. Tills ni två kom och såg vad som var kvar av mig.

Kära Bullen, hur ofta är det normalt att vilja vara klar med livet? Om jag ändå skulle blivit född tidigare så att jag kunde skrivit ett analogt brev och frågat redaktionen. Ett berusat samtal med nära vän gav mig ett svar. Någon gång i veckan fick jag höra.

Inte riktigt det svaret jag bär inom mig. Ställer du frågan till mig och jag vågar vara ärlig mot dig och mig själv skulle du få veta att det är dagligen.

Vilket är helt skruvat. För jag älskar mitt liv. Sitter jag här och funderar på vad jag har i livet borde jag inte behöva tänka de här tankarna. Jag har pengar så att det räcker för det mesta. Jag går inte hungrig såvida jag inte bestämmer mig för att förvägra mig mat några dagar. Jag har tak över huvudet tillsammans och bor tillsammans med två av mina fyra närmaste vänner. Jag går en högklassig utbildning. Jag arbetar med att skriva om film, mat, och dryck. Mina absolut största och bästa intressen. Jag engagerar mig i kyrkan och konfirmander. Jag har allt jag skulle vilja ha och behöver.

Så visst är det förjävligt att jag inte kan kontrollera mina tankar och känslor. Det får vara förjävligt. ångest och oro kan jag inte kontrollera. Inte i dag. Ett tag tror jag att jag hade det under kontroll. De spakarna och knapparna har gått sönder.

I jämförelse mot två veckor sedan har jag fått tillbaka en knapp eller två. Så är det. Men jag är långtifrån klar.

Jag vill återta någon form av kontroll. Jag kommer återta någon form av kontroll. Jag kommer återta någon form av kontroll.

Vad är det jag säger till mig själv här? Jag lägger press på mig själv att ordna upp mitt liv. Jag skuldbelägger mig själv. Jag kan inte låta bli. Jag hatar att såra människor. Jag avskyr att svika vänner, familj, kollegor, kunder, främlingar. Det går inte att inte tona ner på prestationskraven.

Jag måste göra mer. Jag får inte misslyckas. Jag hatar mig själv om det inte blir bättre.

Hälsosamt? Nej, men det har jag aldrig heller påstått. Nu behöver jag skriva en prioritetslista över de femton filmer och tre viner jag inte hunnit skriva om ännu. Snart borde en hel del material rulla ut på sajterna.

Tack för att du lyssnat. God natt, god morgon, god dag, god kväll.
Kram.

AAF20141

Ljusår från att kalla mig själv något i närheten av konstvetare hamnade jag likväl ute i Frihamnen igår för att strosa runt med ett glas spanskt bubbel i handen och svår min i ansiktet medan jag kollade länge och allvarligt på konstverk.

Ja, igår hoppade jag på en buss för att gå på press-/premiärvisningen av Affordable Art Fair. Det är sällan jag går och kollar på konst. Absolut någonting som jag både borde och vill bli bättre på.

Vad är då Affordable Art Fair? Det är en rimlig fråga, i alla fall för mig. Jag har då inte stött på fenomenet tidigare. I korta drag är det en fyra dagar lång vernissage där mer än femtio olika konstnärer och gallerier kommer samman under Magasin 9s rymliga tak. Årets upplaga är den tredje i ordningen, och om jag tjuvlyssnade korrekt vid baren är den större än någonsin tidigare.

AAF20143 AAF20142

Det var, och är, absolut häftigt att strosa mellan de hundratals olika konstverken och bara insupa inspiration inför vintern. Tankarna får snurra fritt och är man där med rätt person (jag drog med en konstvetare) blir det också många intressanta diskussioner om verk och teknik.

Jag gillade Affordable Art Fair riktigt mycket. Och jag vet att om plånboken skulle vara större hade jag haft en ännu bättre kväll. För den stora biten till Affordable Art Fair är att få chansen att hitta konst från mer eller mindre kända konstnären, och det för att överkomligt pris. Ingenting får kosta mer än 50 000 kronor.

AAF20144

Huruvida 50 000 kronor är överkomligt eller inte är absolut up for debate. Men jämför man priserna mot mångmiljonsobjekten är det ändå billigt. Speciellt när många verk faktiskt går att få med sig hem för mindre än 3 000 kronor.

AAF20145

Ta chansen att uppleva modern konstkultur i helgen ute i Frihamnen och Magasin 9. Även om du inte är särskilt intresserad av konst är det värt ett par timmar. Jag vet att jag nu är fylld av ny inspiration och en vilja att fortsätta med vad jag hädanefter kommer att kalla #kulturonsdag.

Affordable Art Fair pågår 2-5 oktober.

Blown-Away

Det är söndag och jag borde egentligen sitta och pilla med tentan som ska in i dag eller i morgon (borde förmodligen kolla upp exakt datum också). Men istället för att jag gör det jag ska göra har jag istället fastnat i träsket som är YouTube. Jag älskar det. Speciellt när fingrarna söker fram underbara sånger från unga talanger. Och inte ska jag behöva att sitta här själv och känna rysningarna löpa längs armar, ben, och rygg. Nej, självklart ska du också få chansen.

Så varsågod. Här är ett litet gäng av magisk sång och framträdande!

 

De är båda under 16 år gamla och jag är blown away. Att en av dem var tvungen att bli skickad hem gör mitt arma hjärta illa.

Hon är 11 år gammal. E L V A ! Jag fattar fan inte...

Från Australien med en av de bästa, om inte den allra bästa, versionen av klassikern.

Janet Devlin. Need I say more? Allt fungerar! Rösten, mimspelet, kroppspråket, håret, ögonen. Jag är såld för den här unga supertalangen.

 

Jag vet att det finns enorma mängder av såna här klipp på nätet. Jag vet själv att jag har i alla fall fem sex stycken till som ligger nära mitt hjärta. Men dessa är de mest nyupptäckta (med undantag för Bianca). Dela med dig av dina favoriter till mig. Jag kan inte få nog av dessa lycko- och gråtinducerande klipp.

Det kanske inte är så roligt att börja det första inlägget på över en vecka med att säga long time no see, men jag tycker om att vara rolig med saker som kanske egentligen inte är så roliga.

Ergo: LONG TIME NO SEE!
Just nu sitter jag längst fram i bussen som är på väg mot Stockholm. Här har jag suttit sedan igår lunch. Snart är sisådär trettiofem timmar av bussfärd över och Taizé är långt bakom oss. Det har varit en fantastiskt vecka (fast vi pratar inte om vädret, okej? Okej). Många nya vänner från världen över.

Att lämna Taizé är att lämna med blandade känslor. Å ena sidan är det skönt att få komma hem igen. Men å andra sidan är det så bra och så härligt där att man bara inte vill åka därifrån. Det kommer med paketet och är bara att acceptera.

Bilderna är uppladdade på datorn och ska bara rensas från de allra mest skakiga och obscena innan jag ska sätta mig ner och skriva lite mer. Sen ska jag väl också ta och fixa med bilderna från Italien. Det kommer, det kommer!

Jag ville mest bara säga att jag lever och mår bra.Visst gör det ont i ryggen och hela den biten Men det är ändå sådär bra som det bara kan vara. I morgon återgår jag till rutienrna och jobb. Kan ju säga att en recension av den nya Apornas planet kommer inom kort. Det känns som en riktigt bra början efter en veckas jobbsemester. För jag har faktiskt varit och jobbat i Frankrike. Massor av kyl har vi haft, men jobb har det varit i grund och botten.

Nu är det slutskedet av Titanic här i bussen och jag måste fokusera. Vi hörs senare!

Kram!

I dag har jag inget ärende in till stan. Det är både skönt och också samtidigt ganska ledsamt. Varför? Jo, för det är studenttider och flaken rullar runt inne i city (förutom på de gator där de inte längre får åka...). Det låter mycket och de redan belamrade gatorna rullar långsammare än normalt.

För mig gör det ingenting att trafiken står så gott som stilla. Jag åker sällan buss inne i stan och tunnelbanan påverkas ytterst lite i det här sammanhanget. Med bra väder går det också så himla bra att bara strosa längs gatorna och titta på de unga små liven som är så glada att vara klar med gymnasiet.

Jag blir glad när jag ser flak. Jag blir glad för att det ger mig en påminnelse om min student. Min dag. Dagen som jag aldrig kommer att glömma. Dagen som blev så fantastiskt jävla bra.

Tyvärr, och jag säger tyvärr, är det många som inte tycker om den här veckan av glädje och firande. Och det är för dig som jag bäddar in ett klipp som med enkelhet får dig att lämna stressen och "oljudet" för en stund. Du får istället några minuter av vackert piano och en blick in i hur vacker jorden och universum är; bara man vågar och orkar att titta.

win-vin

Pyssel, städ och förberedelser. Det är vad som försigår här "på den andra sidan". I kväll kommer det över ett mindre gäng vänner för att tillsammans försöka hitta vad som möjligtvis kommer att bli sommarens bästa och godaste rosévin.

Jag har samlat ihop ett ungefär lika stort gäng roséviner som vi tillsammans kommer att ta oss genom och skratta, prata och diskutera till kring och till.

Nu är det som nämnt bara att göra iordning allting. Förutom att städa och pyssla måste jag hinna, med Vians hjälp, att fixa mer is; bestämma ordning på vinerna; ordna med tilltugg och annat allmänt hittepå.

Det kommer bli roligt. Även om det inte kommer bli en superseriös provning i master class-stil är det likväl min första provning att hålla jag är spänd och förväntansfull. Kanske mest för att få dricka vin tillsammans med vänner, men du fattar!

Kvällen är en win-vin situation, så att säga ;)

Hej,

Jag är hemma igen från dagsutflykten till Norrköping för att springa genom Harry Potter-utställningen som har premiär nu i morgon 29 maj. Det gick snabbt och jag skulle med all sannolikhet kunna strosa där inne i flera flera timmar. Bara få gå runt, kika på detaljnivån i artefakterna och minnas de fina stunderna från filmerna och böckerna. Åh, blir lite blödig nu när jag tänker på det.

Med mig hem har jag en hel drös bilder. Över hundra stycken faktiskt. Och jag kommer att redigera en bra bunt av dem. Problemet är bara att det endast är en bråkdel av dem som jag faktiskt får publicera. Tyvärr.

Det är den bittra verkligheten. Mycket av utställning kommer att, och bör också vara, en överraskning för dig när du tar dig dit!

Nu måste jag fortsätta att pilla i Photoshop - och såklart också kill my darlings med vad jag får visa dig och vad jag måste behålla för eget privat bruk. Och medan vi väntar på dem, tillsammans med tillhörande text och tankar så kan jag säga som såhär: du vill dit. Det var lätt värt att sitta i en bil i två timmar.

Mm, jo, Att träffa Weasley-tvillingarna hjälpte kanske också. Men det är ändå otroligt värt (:

1 Kommentar

Ja, en kopp kaffe med lite mjölk blev det tillsammans med en, två, tre, fem jordgubbar och lätt strosande mellan snygga smycken och fräna solglasögon hos CommeCi. Det är min goda vän Linda som driver byrån och jag säger då det - även om mycket av det hon tar in kanske riktar sig mest mot kvinnor så är det mycket jag vill ha.

Särskilt det snygga mässingsarmbandet från JohannaN! Bild kommer alldeles strax. Mötet mellan den norrländska designen och det thailändska mässingshantverket bara fungerar för mig.

Tog också chansen att testa mig några glasögon från bl.a. Vivienne Westwood. Gillade dem verkligen och önskade verkligen att CSN-bidraget skulle vara ca tre gånger större så att man skulle ha råd med inköp varje gång man ser en snygg modell.

CommeCi3 CommeCi4 Om någon får för sig att sådär spontant köpa armband åt mig: jag vill ha det här!

CommeCi5 CommeCi6

CommeCi2CommeCi1Till vänster: Vivienne Westwood. Till höger: Love Moshino

 

Om det är någon som ska vinna vid nästa utdelning av reklampriset Guldägget så kan jag inte se hur någon skulle kunna vara värd det mer än vad NetOnNet precis blivit när de för ett par dagar sedan lade upp en ny reklamfilm de skapat tillsammans med pojkbandet Backstreet Boys och klassikern Larger Than Life. Numera: Lager Than Life.

Kolla själv, skruva upp volymen och försök att sitta still i stolen!